Race: Challenge Aarhus
Tidspunkt: 2012-06-17, start: 08:00
Plats: Århus, Danmark
Distans: 1,9 km – 90 km – 21 km
Fullständiga resultat: Klicka här
Kort och gott:
Simning: Klart godkänt, låg bättre till än väntat i gruppen, men energimässigt hade jag mer att ge!
Cykling: Upprättelse! Snabbaste cykeltiden i damfältet, snabbaste växling både till och från cykel i damfältet (T1 och T2)
Löpning: Jag gjorde vad jag kunde med det jag hade, och kämpade hela vägen, så jag är nöjd!
Långt och detaljerat:
Innan start: Jag hade problem med magen hela veckan upp till tävlingen, så den planerade revanchen efter förra årets magproblem var i blåsväder. Jag hade ankommit fredag eftermiddag, och laddade upp med att titta på supersprinttävlingen 4-18-4. En stor motivation att se folk prova sin första triathlon och genomföra tävligen på sina egna premisser, utan superhypede prylar.
På lördagen gick vi veta att simningen och T1 blivit flyttad 9 km söderut pga förorenat vatten, så cykeln skulle först checkas in på morgonen och jag hade inte möjlighet att kolla in det nya växlingsområdet innan tävlingsdagen. Därmed var jag i väldigt god tid på söndagens morgon, både till att checka in cykeln och göra mig trygg med växlingsområdet.
15,4 grader mätte vattentemperaturen, vilket betydde att det skulle bli en full simning, till skillnad från i fjol. Jag hann “värma upp” i vattnet, dvs vänja mig vid den isade känslan i pannan av det kalla vattnet och vänja händer och fötter, genom att de domnade bort.
Simning: I startfältet fanns bland andra tyskan Linda Schucker, som simmat lite snabbare än jag både till Challenge Copenhagen och Århus förra året, så mitt mål var att försöka hänga på henne. Eftersom damerna och herrarna startade tillsammans, hade jag inte ambition om att kunna hänga på någon tjej som var mycket snabbare än jag, eftersom de snabba tjejerna hade möjlighet för att ligga på herrarnas fötter och därmed var de alltför snabba för mig.
Jag fick en rätt bra start, och hade inga problem att komma på planerade fötter. Däremot tyckte jag redan efter ca 450 m att det var lite väl “behagligt” att ligga där jag låg, så jag gick förbi henne. Rent taktiskt borde jag nog ha försökt göra ett ryck, för att hon inte skulle kunna lägga sig på mina fötter, men jag var också medveten om att hon simmat fortare än jag tidigare, och var orolig att jag skulle ta mig vatten över huvudet, i dubbel bemärkelse, och köra slut på mig, så jag höll mig i en stabil pace.
När jag kom ur vattnet insåg jag att jag hade ett litet släptåg i hälarna, vilket var första gången någonsin. Det gladde mig att jag haft sällskap hela vägen och inte legat ensam, vilket tydde på en ikke-miserabel simning.
Den officiella tiden visade 33:40 min, vilket inte är en toppentid, men andra jag simmat mot förut hade också förhållande sämre simtid, så jag går inte så mycket upp det.
Cykling: De första 7 km var genom ett tekniskt och kuperat skogsparti, och eftersom det regnat dagen innan så var vägarna våta, och jag hade avtalat med coach Jens om att ta det lite försiktigt där och börja trycka på väl ute ur skogen. Sagt och gjort, och det dröjde inte länge innan jag både skakat av mig både de två tyskorna som jag hade med mig ur vattnet, och hämtat in på den 15 faldiga Ironman-vinnaren Bella Bayliss. Hon hakade på mig ca 1,3 mil, men i mitt första försök till att skaka av henne, lyckades jag. Det var en otrolig boost att känna att benen svarade och att jag kunde få ur de watt som jag trodde att jag var kapabel till att få, till skillnad från i Barcelona.
Efter ca 1 h på cykeln började det att regna, och det blev svårt med både sikt och säkerhet, och dropparna stack som nålar på armarna. Jag fick köra rätt försiktigt genom de skarpa kurvorna och pendla mellan att ha glasögonen på nästippen, med regnet piskandes i ögon, och ha dem på ordentligt, men då inte se så mycket.
Jag anade inte min placering på cyklingen, men fokuserade mest på att köra mitt eget race. Jag trodde ett tag att Bella tog in på mig igen, då jag kände att jag tappade lite på slutet, men det visade sig i efterhand att jag cyklat 7,5 min snabbare än henne, och att jag haft den snabbaste cykeltiden i damfältet.
Löpning: Jag hade en godkänd växling, som visade sig vara den snabbaste i damfältet (liksom T1), och jag fick med mig en följecykel ut på löpningen. Jag var tvungen att fråga killen på cykeln. Jodå, nr 2 låg jag. Jaha?! Oavsett, min plan var att inte gå ut för hårt, som jag gjorde i Barcelona, men istället fokusera på att hålla samma tempo hela vägen.
Jag fick veta att Bella kommit ut ca 7 min efter mig, men att hon tagit in lite över en minut på första varvet (av 3). Banan var rätt kuperad, med flera långa sk “slakmota”, som sög musten ur benen. Regnskurarna bekom mig inte. Jag insåg rätt tidigt att jag inte kunde ligga så mycket fortare än vad jag gjorde, omkring 4.21 pr km. På andra varvet fick jag veta att om jag inte ökade skulle Bella löpa i mål 40 sek före mig. Åh nej! Spurtstrid med en av världens mest rutinerade långdistanstriathleter ville jag inte råka ut för! Jag försökte pressa, men det hände inte så mycket. Jag insåg vart det skulle bära åt för håll.
Jag insåg mitt öde och försökte mentalt samla mig för ett sista försök till ökning när hon kom förbi. Men hon kom lite tidigare än jag hade planerat (med 2 km kvar till mål), så jag var inte riktigt beredd, och hon gjorde givetvis en attack (rutinerad som hon är), så när jag försökte hänga på henne blev accelerationen alldeles för explosiv för vad min trötta kropp klarade av, så efter 50 m fick jag ge upp och se henne försvinna, för att inte riskera att krampa överallt och även riskera att förlora tredje platsen. Jag försökte ändå pressa max sista kilometern, och visste när jag löpte på upploppet att jag genomfört ett lopp med allt vad jag hade att ge, i alla fall på cykel- och löpdelen, så trots att jag blev “snuvad” på en andra plats kunde jag inte vara annat än nöjd. Och magen höll! Vilken revanch!
Det kändes lite surt just då, när jag legat som nr 2 mer än halva cyklingen och nästan hela löpningen, men min egen prestation kan jag inte vara annat än nöjd med, och att jag sedan utmanas av en rutinerad atlet som Bella Bayliss är inte att göra så mycket åt. Jag gjorde det jag kunde, det räckte till en tredje plats.
Grattis till min klubbkamrat Emil Dalgaard, som hade sitt livs race, och som äntligen fick visat omvärlden att han har en sim- och cykelnivå som de flesta knappt vågar drömma om. Tyvärr satte en ful punktering stopp för hans internationella genombrott, och överlägsna seger, men löpte i mål med en fin tid och en 7e plats. Vilken kämpe!
Grattis också till Camilla Pedersen, som (igen) ledde tävlingen från start till slut.
