Familjeterapi

Efter måndagens diagnos visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Fortfarande simförbud? Men samtidigt var det ju en bättre dom än väntat. Jag bestämde mig för att le en smula, och sen sätta mig på tåget och åka hem till Dalarna.

                                          Sovrumsutsikt

Jag hade dragit mig lite för att åka hem, då jag dels har en del att läsa inför tentan efter påsk och dels för att jag vet att det är svårare – eller snarare mer omständigt- att få tränat det man ska när man inte är hemma i vardagsrutinerna.

Men med lovord från mamma att de skulle göra allt de kunde för att underlätta för mig, så valde jag att åka hem ändå. En sak är då säkert; mammor kan man lita på! När jag kom fram till stugan hade hon och “styvis” (alltså, min mammas man – Knut) möblerat om i sovrummet, och vid fönstret med finaste utsikten över sjön stod ett skrivbord med mitt namn på. Utöver det hade de “pimpat” skrivbordet med frukt, ett påskägg fyllt med godis, vattenkanna samt kikare så jag kunde spana in grannarna när jag fick tråkigt.

Lika söta och hänsynsfulla har de varit när det kommit till min träning. Jag har fått fler väldigt fina träningspass, och jag har aldrig behövt bekymra mig om tider att passa.

Ett cykelpass genom mina gamla hemmatrakter

I dag skulle jag löpa distanspass i skogen. Mysigt i skogen, men det är å andra sidan bara skog, med andra ord lite monotont efter ett tag. Men rätt som det var, när jag sprungit ca 10 km och var mitt ute på en liten skogsväg, kom det en bil. I bilen satt mamma, styvis och mormor. De levererade det vätskebälte som jag inte kunde hitta innan jag stack iväg, fyllt med saft. Ca 45 min senare, när jag verkligen var mitt ute i vildmarken, såg jag dem på toppen av ett krön. Styvis stod med videokameran, och mamma och mormor gjorde vågen. Vilka sötstrutar!
Jag börjar misstänka att det spontana sällskapet jag fick under restitutionscykelturen i morse av en ensam man kanske inte var så spontant ändå? 🙂

Nu är bastun varm, så jag ska gå och socialisera lite med familjen. Prata lite träning och löpteknik kanske. Min kära styvis är nämligen en gammal räv med ett jätteintresse för uthållighetsidrott. Under min första triathlontävling, under sista varvet på löpningen, när jag trodde att benen skulle trilla av, så joggade han upp precis bakom mig med fickorna fyllda med skramlande nycklar och ropade “Sänk axlarna, Åsa! Heja!”. Jag tror inte han själv insåg hur nära döden han var just då. 🙂

Hoj!