Jag trodde det var kuperat i måndags, på vår första cykeltur, men efter ett möte med några “locals” som cyklar mycket här, och efter gårdagens långpass, så inser jag ju att jag hade helt fel. Dagen cykeltur i förrgår var platt, förhållandevis. Verkligen platt.
Gårdagen inleddes med en morgonlöptur längs stranden i soluppgången med Emmas kompis Lelle. Otroligt mysigt. Skön start på dagen.
Sedan, efter frukost, bar det av på långpasset. Efter de första 30 km hade vi stigit 1300 höjdmeter och de första två timmarna höll vi 17 km/h i snitt. Men vi hade inte bråttom, vi skulle bara få mängden och tiden i benen, som ju är det primära fokuset på ett långpass. Farten är egentligen oväsentlig. Och vädret var fantastiskt fint. På toppen av berget, fick vi ett stopp med energipåfyllning, innan turen bar iväg vidare in i bergen. Fram tills dess hade guider från Head Camp åkt med i följebil och filmat, tagit bilder och langat vätska. Kändes proffsigt värre. Vi fick totalt 7h och 180 km på cykeln, fördelat på 3000 höjdmeter, och ett otroligt landskap med allt från palmer och hav, till tallar och snö. Snittfarten säger mer om terrängen än om prestationen, för det kändes hela tiden väldigt bra i mina ben och alla som deltog gjorde en jätteinsats i gårdagens pass! Nedan ses lite bilder från Heads fototeam igår.
Idag har vi halv fridag, Emma och jag. Det betyder att vi har ett långt simpass på schemat, uppdelat på två tillfällen, och det ena simpasset avklarades kl.07 i morse. Men varken cykling, löpning eller styrketräning står på programmet, och det känns rätt skönt efter gårdagens träningsdag på nästan 8 h. Så vi hoppas på att solen skiner hela dagen även i dag, så vi får chans att spendera lite tid på takterrassenen med massa häng och tjejsnack…som vi vårt fall mestadels består av träning, triathlon och kläder (alltså träningskläder, såklart). Tyvärr lite mulet för tillfället, men då ges istället tid till att blogga! 🙂
Tänk att ens bästis har samma passion som en själv. Inte nog med att vi har en delad bakgrund som går >10 år tillbaka, men vi delar också intresse; ett intresse som många andra kanske har lite svårt att sätta sig in i hur mycket det betyder för oss, och hur det påverkar oss. Det roligaste jag vet, är också det som hon tycker är roligast. Och hon förstår vad jag menar när jag säger något träning/triathlonrelaterat, jag behöver nästan inte förklara. Vi brinner båda för träning, triathlon och endorfinkickar. Och nu är vi på träningläger tillsammans. Bättre kan det nästan inte bli!
