Under julhelgen fick jag många dagar med indirekt triathlon-nyttigt fokus. Då var temat kolhydratladdning, livskvalitet och… fylla energidepoter. Överfylla. Precis som det ska vara…Eller ska vara, det är väl så det tenderar att vara, så man till slut har vant sig vid det, så att man till slut föväntar ett massivt frosseri.. tur att man är lika glad i träning som i mat.
Jag fick också några fina löp- och simpass, ensam och i gott sällskap. Jag åt så gott jag kunde, men tyckte ändå – såhär i efterhand- att jag inte åt fullt så mycket som jag hade tänkt.
Turligt nog har jag fortfarande några dagar på mig. Jag spenderar årets sista dagar med pojkvän Filip, Emma och Carl i Orsa Grönklitt – Dalarnas mecka för längdskidåkning. Här är temat, inte helt oväntat, längdskidor – och mys såklart. Det är ett exeptionellt bra komplement till triathlonträningen! Bra överkroppsträning, bra benträning, bra kretsloppsträning. Idag har vi åkt 27 km på förmiddagen i strålande sol, sedan nån timme med fötterna i högläge med Tour de ski på Tv, och nu håller vi på och vallar laggen igen. En timme kvällsåkning.
Jag har ingen dator med mig, bara iPaden, så bilderna får dessvärre vänta till nästa år… Risken är dessutom att ni skulle bli gröna av avund, om ni fick se hur bra vi hr det! 😉
Det som inte dödar, det härdar. Och så är vi ju från dalaskogen och då blir man envis;). Ett kärt minne fick vi iallafall:).