Under den gångna veckan har det hänt en del triathlon-relaterade saker, som det funnits all anledning att skriva om. Men när det inte bara är roliga saker, är det heller inte roligt att skriva om det, men det är ju (minst) lika viktigt att även dela med sig även av sina motgångar, för att ge en helhetsbild av livet som elitsatsande triathlet. Därför kommer här den långa uppdateringen på veckan som gått.
I lördags hade vi träningssamling med Kraftcenter i OTK. Elitgruppen samlades för lite växelträning och brick inför DM i duathlon om två veckor. Henrik i klubben, och hans fru, ställde upp med ett utomordentligt hemmagjort växlingsområde. Det var t.o.m markeringar i asfalten vid hål! Jag ska inte köra DM Du, men var där för sparring och social samvaro. Fart och fläkt. Jättekul! Se bilder längst ned från samlingen.
Axeln gör dock fortfarande sig påmind och jag har hållit mig ur vattnet. Alltför länge nu. Istället har jag i väntan på ny UL-scanning fått en ny blogg-kamera. Den här gången blev det en stöt- och fukttålig. En Åsa-kamera. Tack för alla tips!
Efter träningssamlingen skyndade jag mig hem för att hinna göra mina rehabövningar för axeln innan sambon kom hem från sin cykeltur. I all hast drämde jag igen en garderobsdörr, som hakades av sina gängor och föll över min högra fot. En lördagskväll på akuten, en tåfraktur-diagnos och resten av helgen i soffläge. Inte helt en del av mina planer.
Många av er tänker nu dagens största sanning. Klantigt. Jaa, och det är helt rätt. När jag ska vara väldigt effektiv där hemma, slutar det ofta med att något händer så det inte alls blir särskilt tidssparande totalt sett. Kanske känner någon igen fenomenet när man stressar runt i hemmet för att man är sen, och det är just då som man börjar tappa saker, spilla saker och snubbla omkring. Det är också då man glömmer saker. Stress och effektivitet går alltså inte alls hand i hand. Tänk på det nästa gång du ska växla i en triathlontävling.
Jag ville väldigt gärna skylla min klantighet på något annat, och när mamma ringde när jag var påväg hem från akuten sa jag att det var hennes fel, för att hon gett mig så långa “pektår” (I verkligheten fick jag ju även blå naglar på andra tår, så en kortare pektå hade tyvärr inte hjälpt i det här fallet). Lite senare kom ett mms från mammas man med bildtexten: “Nu får du skylla på någon annan”.
Misär misär. Men nu ser det ut att bli uppehåll efter några veckors regnväder.
Igår var jag på ortopedspecialist avdelning, där jag fick en grundlig undersökning av både överläkaren och en kiropraktor. Resultatet blev en remiss till MR-us och en blygsam tillåtelse att hoppa i vattnet och simma lite teknik, så vägen tillbaka blir kortare när det är “fri fart”. Riktigt goda nyheter!
Och inte nog med det. Tån må vara blå, och naglarna likaså, men smärtan har lagt sig oväntat fort. Läkningsprocessen tar < 3 v, men smärtan är den begränsande faktorn för hur aktiv man kan vara. Jag tror nog att jag kan komma igång att cykla inom någon dag, och löpning om ytterligare några dagar.
Så de träningstimmar jag har förlorat den här veckan är ingenting som kommer påverka formen, och jag ska nog kunna trötta ut mina ben på med TriMallorca från och med söndag!
Jaaa! Vad roligt att höra de positiva nyheterna!
Vila på riktigt, alltså på riktigt ordentligt nu då, när det bara handlar om några dagar. Så ska du se att du är back on track på Mallis!
Hurra!!! Åsa ska bli hel igen! Det var ju inte så farligt, du är snart åter på hugget igen! Vi blev sååååå oroliga att du inte skulle kunna vara med på mallis….nu kan vi pusta ut iaf. Sänder dig en energikram!