Känslomässig berg- och dalbana

Den här veckan har verkligen varit en utmaning av unik karaktär. En triathlet är van med många utmaningar olika slag, och många av dem är inte de uppbenbara. Att ge sig ut tidiga mornar för att träna när sambon ligger kvar under det varma täcket. Att säga “nej,tack” till diverse sociala events för att få träningsveckan att gå ihop tidsmässigt. Att inte tillåta sig säga “jaha, det regnar spik och blåser orkar, men då löper jag i morgon istället”, eftersom man ska löpa även dagen efter, och snöra på sig skorna och ge sig ut ändå.

Den här veckan har jag dock fått tampas med känslomässiga utmaningar. I början av veckan drabbades jag, som tidigare nämnts, av “post camp depression”. Efter en idyllisk träningsvecka med oslagbart sällskap, var det minst sagt lite tungt att komma hem till ett halvdassigt väder med ambitionen om att sitta inne och läsa som en galning inför tentan. Samtidigt kändes det rätt skönt att komma hem till sin egen säng. Jag ville plugga, det var ett spännande ämne, men samtidigt var jag alldeles för rastlös för att sitta still. Efter många långa timmar vid böckerna befann jag mig i en smärre depression, det kändes hopplöst inför tentan. Men så tränade jag, och vips, så var jag lätt som en fjäder igen utan någon som helst oro över tentan – eller något annat heller, för den delen. Fullproppad med endorfiner. Men de försvann efter ett par timmars plugg, och jag var tillbaka i förtvivlan.

På detta sätt har jag kastas fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan, och det har kostat energi. Men i dag har jag varit till examen, och det gick bra. Nu sitter jag i soffan och kollar på Tv för första gången på 3 veckor. I morgon bitti ska jag löpa banintervaller tidigt, så jag kan komma komma igång med läsningen i god tid, på måndag är det tenta igen. Just nu känns det som en baggis. Endorfinnivån är fortfarande hög. 🙂