Post camp depression

Jag har inte hittat en diagnos som heter så i Medicinskt Kompendium, men av alla symptomen att döma, så måste det finnas någon form av syndrom som heter så. Lätt nedstämdhet, dagdrömmande om förra veckans Head Camp, koncentrationssvårigheter på vardagens uppgifter, och en stark längtan efter att återskapa samma förutsättningar igen.

35 h träning på 6 dagar, i sol och lätt bris. Många långa cykelpass, många effektiva och hårda simpass i bassäng och öppet vatten och många härliga löpturer längs havet. Men framförallt, ett fantastiskt gäng! Jag kände mig som en Duracellkanin, tack vare den energi som samtliga deltagare på lägret bidrog med.

Sista dagen på träningslägret blev en optimering av träningen, och ett fantastiskt avslut på lägret. Först morgonsimning som vred ur det sista man hade kvar i armarna. Sedan en cykeltur längs havet med 30-mins intervaller.Jag, som kan ha lite svårt att hålla fokuset i längre tid, fick optimal peppning av Micke Nelker som låg mig i hasorna och skrek och svor åt mig. Pål, som försökte göra kaos på sina ben, var stark som en oxe och låg lagom långt före mig, så jag fick något att jaga. Helt perfekt. Passet avslutades med 7 km off-bike löp där benen gick av sig själv, och när jag fann en bekväm rytm, som inte var i forcerat tempo, landade jag på omkring 4:30 min/km, vilket bådar väldigt gott. Träningsdagen avslutades i havet, med 45 min öppet-vatten-simning med navigationsträning. Som pricken över i:et åt vi tapas på kvällen,dansade linedance med penionärernapå hotellet (eller, det var mest Olle som gjorde det). Och skrattade. Jag tror träningsvärken i magen på söndagen kom från skrattandet, och inte träningen.

Men nu är man alltså tillbaka i vardagen. Även om fokuset kommande veckan kommer vara på annat än triathlon, så är Emma och jag redan i full gång med att planera framtida träningsläger och coach Jens och jag planerar inför kommande tävlingar. Så det roliga har bara börjat!

Lite bilder från lägret.