Club LaSanta, del 4

I förra inlägget skrev jag att jag var glad att jag hade Vitargo med på cykelturerna, så man inte riskerar att gå in i väggen bland alla backar. Någon som troligen inte har haft Vitargo i backfickan är Jonas Colting, om ryktet stämmer. Vi cyklade härromdagen en sträcka där “Coltingbacken” var en del av turen. Coltingbacken? Har han fått en backe uppnämnd efter sig, precis som Markus Hellner? Coolt, tänkte jag. Men sen kom det fram att ryktet säger att han fått backen uppnämnd efter sig för att han gick upp för den. Gick upp? Stackars honom, om han fått en backe namngivet efter sig – för att han gått upp. Hoppas inte ryktet stämmer.

Jag har provat att simma i min nya våtdräkt 3,8 från Orca, och jag kan bara konstatera att det bådar gott. Vilket vattenläge!

I förrgår blåste det. Det brukar det i och för sig göra här på Lanzarote. Men då blåste det verkligen. Jag löpte en morgontur innan frukost, och då överraskade sidvinden mig till den grad att när jag inte var bedredd så tog vinden tag i min fot som var fri från marken, så den blåste in i det andra benet. Det var även en ny upplevelse att vara tvungen att löpa skevt som en banan för att hålla sig upprätt i vinden. Den korta och intensiva cykelturen som var planerad efter löpturen fick ställas in, då coach Jens inte tyckte att kvaliteten på intervallerna kunde bibehållas när man skulle lägga nästan all energi på att kämpa mot vinden. Det visade sig att vindarna under dagen mätts upp till orkanstyrka, med omkring 60 m/s. Så såhär i efterhand känns det rätt klokt att jag nöjde mig med de två löppass, simpasset och styrketräningen som också stod på programmet. Jag hade nog ändå inte vågat ligga i bågen med så starka kastvindar.

Igår har det blåste lite mindre, så fick vårt cykelpass. 4,5 h cykling med längre intervaller. Klart, lite blåste det allt med tanke på att vi på intervallerna höll omkring 28 km/h i motvinden, och 42 km/h i medvinden, med samma intensitet. Men vädret tillåter att man genomför sina pass i alla fall. Tur att man dessutom har bröderna Bach som sällskap!

I övrigt går tiden lite för fort. Nu är det bara få dagar kvar på träningslägret. Jag är lite ambivalent i mina känslor inför att hemresan närmar sig. För samtidigt som man har det fantastisk bra här, man kan träna i sommarkläder och träningen håller högre kvalitet än någonsin, så börjar kroppen bli lite sliten, man börjar känna ett behov av några lättare träningsdagar, och man börjar längta hem till sin sambo. Men det är klart, det har ryktats om snö och kyla på hemmaplan. Mysigt, ja, men ur triathlonperspektiv är ju detta klimat starkt att föredra. 🙂

Nedan ses några bilder som avspeglar några av mina “vanliga vyer” som jag haft under detta träningsläger.