Head swim camp, del 3

Posted by on Mar 2, 2012 in Blog | No Comments

Efter den halva fridagen, som delvis innehöll en ökänd ”kapillärsprängarserie”, så var det dags att sadla på cykeln igen. Vi tog oss med hjälp av bil en bit från kusten, till Granada, där vi utgick ifrån. Sedan började klättringen till skidorten Sierra-Nevada. Några hade inte ambition om att cykla så långt, och vi blev delad i två grupper. Den gruppen som jag hamnde i, på fyra personer, hade bestämt sig för att nå toppen. Toppen var Europas högt belägna asfalterade väg, på 3300 m höjd. Klättringen var inte jättebrant, men lång. Luften blev tunnare och kallare efter varje kurva vi rundande i serpentinvägarna. Man kan ju undra hur dum man är, när man åker från ett kyligt Danmark, till Spaniens solkust för att få värme, och så ta ännu ett cyeklpass uppe i bergen, och denna gång var målet högre upp än stolsliftarnas platå.

Men när vi väl tragglat oss upp hela vägen, så var det rätt mäktigt att stå där och titta ner på skidåkarna, iförd cykelkläder. Vi kom tyvärr inte riktigt hela vägen upp på 3300 m, då den översta delen av vägen var snöklädd, men det var häftigt nog på ca2900m.

Det stora äventyret började dock när vi skulle hem. Eftersom vi hade åkt bil den första delen av vägen, och vi inte ville åka på motorvägen hem, så skulle vi hitta mindre vägar att ta oss tillbaka på. Ambitionen var hög, men tiden knapp (innan solen gick ner), och efter både en del missförstånd, felkörningar och köbildning pga fårvallning längs vägen, så höll resan på att sluta i misär. Som tur var fick vi en kanonbra vägbeskrivning av en snäll man på ett café (se bild nedan). Alla fyra cyklister var dock glada (nästan) hela vägen, trots knäskada, trasigt nav och ingen karta. Som tur var blev vi uppmötta av Head Camps egen Linus, så vi slapp leta oss ner för bergens slingriga vägar i mörket. Tänka sig att det går in 4 cyklar, 5 personer i en liten Ford kupé. Ingen satt bekvämt på vägen ner, men alla var tacksamma att bli hämtade. Pga av skador, halvtrasiga cyklar och många långa klättringar kom vi inte så långt, ca 14 mil, men vi fick nästan 6,5 h på sadeln, så vi var nöjda med dagens äventyr. Se bilder från turen nedan.

Idag, fredag, har vi börjat dagen med bassängsimning, av den hårda typen, så det till och med syrade lite i triceps när vi löpte morgonturen direkt efter simningen. Sedan har vi rullat en liten tur längs havet och kollat den fina utsikten. Vi konstaterade att det var väldigt varmt och skönt att cykla vid havsnivå! Efter en kort vila på solterrassen och lunch bar det av till löpbana för löpskolning och lite 200m intervaller i mina favvo DS Trainers. Kroppen var allt lite seg när vi joggade dit, men man annat kan man förvänta näst sista dagen på träningslägret? Tyvärr fick Emma inte följa med, då hon vaknat med förkyldning och halsont, men 8st glada triathleter, och fyra ännu gladare barn, var vi. Kul !

Direkt efter simningen var det dags för lite öppet vatten simning. Salt, kallt, men ballt. Massa sjöstärnor och klar sikt. Jag blev sugen på att dyka. Insåg att jag har en hel del att jobba på när det kommer till navigering i vågorna.

Nu sitter jag med CEPs revocerystrumpor på, och hoppas att benen är pigga nog i morgon för att ta sig an den sista dagen med hård träning på detta fantastiska läger. Jag är i alla fall redo!

 

 

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Leave a Reply


− fyra = 2