Race report – Ironman Kalmar/Sweden

Posted by on Aug 23, 2012 in Blog | No Comments

Race: Ironman Kalmar/Sweden
Tidspunkt: 2012-08-18, start kl.07:00
Plats: Kalmar, Sweden
Distans3,8 km – 180 km – 42,2 km
Fullständiga resultat: Klicka här

Kort och gott:

Simning: Kaotisk start, kaotiskt vid varje boj. Svårt att hitta bra fötter och rytm. Positivt överraskad av tiden, sett till känslan.
Cykling: Lyckades hålla huvudet kallt och inte bli för ivrig. Nöjd generellt med disponeringen, men mycket drafting förstörde delvist rytmen på banan.
Löpning: Stabil löpning, benen kändes generellt inte slitna från cyklingen. Kunde ta det säkra före det osäkra och slå av lite på farten sista varvet (12km), och vann ändå tävlingen med 9 min marginal till nr.2, och därmed också svenskt mästerskap.

Långt och detaljerat:

Innan start: Då den här tävlingen har varit ett av mina huvudmål för säsongen, så har förberedelserna, tack vare coach Jens Lünekilde, varit goda och specifika. Att träna till en Ironman kräver lång förberedelse för att prestera bra, så egentligen räknas hela försäsongen med. Och med det sagt har jag absolut fått lagt en bra grund med träningsläger med Head, med TriMallorca och med Jens på Club LaSanta.

De närmare förberedelserna var också bra, då vi veckan innan tävlingen besökte vår vän Jacob, där vi fick möjlighet att träna på tävlingsbanorna och lära känna dem lite bättre. Det gav ett mentalt lugn och en trygghet som var värdefull. Vi ankom till Kalmar onsdagen före tävlingsdagen (lördag) och det var lagom för att i lugn och ro komma på plats, fixa det sista med cykeln, medverka i media och presskonferens och ladda. Jag kände mig väl förberedd och längtade till tävlingsdagen!

Presskonferens

Simning: Alla 1600 athleter startade på samma signal, vilket jag inte är helt van vid, då eliten (proffsklassen) ofta startar några minuter före alla agegroupers (AG). Starten var mäktig, men troligen mer glamorös från sidan än för deltagarna. Det var en kamp i ”laxodlingen” om placeringar fram till första bojen. Tyvärr var jag inte så aggressiv i starten som jag brukar vara, och jag klämdes snart in mellan andra simmare. Vid första bojen, som vi skulle runda, flög det armbågar och knutna nävar i alla riktningar. Någon klättrade på mig, någon armbågade mig i sidan och en annan sparkade mig på munnen så läppen sprack lite och jag kände blodsmak. Så är det dock ofta i en triathlonstart, så det var bara att hitta placering utan att hamna i ett smärre slagsmål. Tyvärr hade jag känslan av slåsskamp vid varje boj hela simbanan, så länge jag inte lade mig helt ensam och inte försökte ligga på någons fötter. Därför hade jag svårt att hitta rymten och misstänkte en katastrofsimning, även om jag kände att orken fanns där hela vägen runt och smärtan i axeln var begränsad (antagligen bedövad från adrenalin). Utöver det smärre kaoset jag upplevde på banan, så var simningen fantastisk. Bra planlagd bana, så distansen kändes överskådlig, 19 grader klart vatten och vi rundade en vågbrytare nära land 2 ggr, där musiken och folkets applåder dånade ner i vattnet, trots att jag hade öronproppar i.

Starten Ironman Kalmar

Simbanan mellan vågbrytaren och land

Foto: Nadja Odenhage

Första simmarna påväg mot T1. Foto: Nadja Odenhage

Kom upp ur vattnet som 7:dam på den officiella tiden 1.00.17, vilket var bättre än vad jag hade gissat utifrån upplevelsen jag hade, så jag var nöjd med min tid.

Cykling: Fick veta att jag hade 5 min upp till ledardamen när jag kom ut på cyklingen, efter en klanderfri växling, men jag lade inte så mycket vikt i det, utan fokuserade istället på att hitta mitt eget pace och inte trycka på för mycket i början – vilket är väldigt lätt när adrenalinet sprutar när man kommer iväg på cyklingen. Det var en häftig upplevelse att cykla över Ölandsbron, samtidigt som att man kunde se simmare kvar i vattnet.

Foto: Håkan Amsberg

Varvning på fastlandet, 75 km kvar. Foto: Håkan Amsberg

Cykeldelen på Öland var 105 km, och där hade vi planerat att jag skulle ligga i en stabil, något avvaktande, pace/watt. När jag var tillbaka på fastlandet fick jag information om att tappat 3 min till ledaren, och då mina ben kändes pigga så valde jag att öka trycket lite under fastlandsrundan, som var 75 km. Det kändes väldigt bra, till en början, men jag tog snart in på grupper av athleter som låg långt närmare än 10 m ifrån varandra. Det var svårt  att ta sig ur dessa grupper, då de lade sig precis framför mig när de kört om – och de kunde ju inte låta en tjej ligga framför dem! Att köra om grupper om 5-10 personen krävde en stor kraftinsats, och cyklingen blev alldeles för ojämn. Därför tyckte jag att det var svårt att hålla ett stabilt pace under fastlandsrundan och snittkraften blev inte så mycket högre än Ölandsvarvet, som jag hade planerat. Men benen kändes förhållandevis pigga hela vägen, och ett par km innan T2 hade jag tagit ytterligare en placering och kom in i T2 som andra dam, 4 min efter nr 1. Min officiella tid: 4:51.46, en tid som jag är nöjd med, men som jag vet hade kunnat kapats med några minuter och 10 mrs regeln hade följts bättre.

Påväg mot T2

Löping: Mina special-krysspass som Jens har gjort gav resultat! Det dröjde inte många km innan jag fann en god rytm. Jag vågade inte fokusera för mycket på tekniken, då det lätt kan resultera i att man springer för fort när man väl lyckas hålla fokuset, men tappar igen – och kanske till och med för sota för farten – och riskerar att inte hålla hela vägen. Hela första varvet (15 km) låg jag fortfarande 4 min efter nr 1, Dana Wagner. Jag såg på mina anhörigas ögon att de började bli oroliga för att jag inte skulle kunna ta in. Någonstans kände jag mig dock ganska trygg, då jag visste att jag sprungit betydligt fortare än Wagner tidigare på tävling, och att jag kände mig stark, så hon borde inte kunna hålla den farten som jag höll. Inte hela vägen. Eller..?

Jag låg länge som nr 2

Efter en bit in på andra varvet fick jag plötsligt information om att jag låg 2,5 min bakom. Jag måste har hört fel, tänkte jag. Inte kan jag ha tagit in så mycket på bara några kilometer. Några kilometer senare, ny information: 1,5 minut. Jaså? Jag lugnades lite, försökte hålla tillbaka ivern som växte i mig. Behålla rytmen, behålla rytmen. Ytterligare några kilometer senare: 40 sekunder. En tidsfråga innan jag löper förbi. När jag såg Wagner lugnades jag ytterligare. Av hennes steg att döma hade hon inte lyckats helt i sin disponering, och jag blev inte orolig att hon skulle försöka haka på när jag löpte förbi. Men än hade vi 19 km kvar att springa. Allt kunde hända. Mitt fokus stannade vid rytmen och jag fick information om att jag hela tiden ökade försprånget till Wagner, och att ingen annan hotade bakifrån. Då skulle jag bara i mål. Problemet är att den verkligen prövningen kommer med 10 km kvar från mål. Det är då kroppen kan börja göra som den vill, stänga ner och lägga av – och det började även min kropp att göra.

Energi i högsta hugg. Foto: Håkan Amsberg

Jag tyckte att jag hade en bra rytm, jag kände inget behov av att öka farten. Svenska rekordet (9.09.17) var ändå utom räckhåll, jag hade inget att vinna på att pressa sista varvet. Ändå kände jag att underbenen började krampa. Inte så att det gjorde ont, men musklerna kontraherades, så foten inverterades i en onaturlig ställning och började slå i motsatt vad i framföring av foten. Jag överraskades och visste inte alls vad som höll på att hända. Jag har aldrig upplevt något liknande, och tänkte att det här kan vara början på ”the crawl”. Men jag visste att om kroppen skulle fortsätta krampa, och jag inte kunde styra över den, så kunde det vara slutet på den här tävlingen. Jag pressade i mig vätska och salter vid varje vätskestation och fokuserade bara på att sätta i fötterna rakt ned i marken.

Fokus framåt

Live update på storskärm i målområdet

Lyckligtvis höll kroppen ihop hela vägen fram till upploppsrakan, och först där kunde jag slappna av och njuta av de sista 900 m in i mål. Jag skulle klara det! Som första svenska dam över mållinjen, med 40 min ned till andra svenska dam, och som första dam over-all, men 9 minuter ned till andra dam. Därmed vinnare av mina första officiella Ironman, Kalmars första Ironman, som svensk mästare på långdistans, och med Sveriges näst bästa damtid genom tiderna. Vilken seger! Klockan stannade på 9.13.27, och löptiden blev 3.18.20, inkl lite spex och avtackning av publiken på väg in i mål.

Upplevelsen i Ironman Kalmar/Sweden är oförglömlig. Dagarna innan tävlingen, då spänningen växte, glada och trevliga deltagare, funktionärer och andra inblandade överallt. Den fantatiskt väl arrangerade tävlingen, med fantastiska banor – både sett ur sceneriet och förhållanderna – och en oslagbar stämning längs banan. Målrakan, ett fantastiskt upplopp, och folket längs banan som fick mig att känna mig som en ur The Beatles..”Heroes hour”, sista timmen innan målgången stängdes, där hela Kalmar fick storstoget att koka när de sista tappra deltagarna kämpade sig i mål. Ja, listan kan bli lång. Kort sagt: tack till alla involverade i tävlingen; ledare, funktionärer, andra deltagare, familj och vänner och åskådare!

En mycket stöttande familj

Heroes Hour mellan kl.22-23

Gissa vilka tre ur publiken som tillhör vänner/familj.

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Leave a Reply


tre − = 1