Race report – Ironman Florida

Posted by on Nov 5, 2012 in Blog | No Comments

Race: Ironman Florida
Tidspunkt: 2012-11-03, start kl.06:50
Plats: Panama City beach, Florida USA
Distans: 3,8 km – 180 km – 42,2 km
Mitt resultat: 1.04 – 5..01 – 3.28.16. Placering: 13.
Fullständiga resultat: Klicka här

Kort och gott:

Simning: Efter att ha fått glasögonen avslagna av både vågor och konkurrenter blev resten av simningen i ensamhet. Ovanan att simma i vågit och strömt hav påverakde rytmen, men utifrån omständigheterna är jag ganska nöjd.
Cykling: Började cykla med bättre ben än någonsin förr, men två punkteringar och en pyspunktering, som jag inte hade mer reservgrejer till kunna laga, förstörde resten av min dag. En mentalt omtumlande resa.
Löpning: Efter ett par kilometer var jag övertygad att jag inte skulle klara mig i mål, men huvudet ville mer än kroppen och jag tog med mig mål efter en mental prestation som jag inte trodde att jag var kapael till. Missnöjd över resultatet och tiderna, men oerhört stolt över min (mentala) prestation.

Långt och detaljerat:

Innan start:

Träning upp till tävlingen har varit begränsad, då jag körde en Ironman i slutet av augusti, och det krävde både en återhämtnnings- och återuppbyggnadsperiod. Dock hoppades jag på att fundamentet som blivit lagd inför IM Kalmar/Sweden, skulle vara bred nog till att bygga vidare på, trots lång vila efter IM Kalmar. Jag har svarat bättre på träningen än vad jag någonsin hade kunnat förvänta, jag kände mig starkare inom alla tre disciplinerna än vad jag någonsin gjort tidigare, och hade presterat bra på träning. Eftersom jag inte visste hur kroppen skulle reagera på tävlingsdagen, när allt blir mycket längre och mer intensivt än i träning, så vågade jag inte hoppas på för mycket, men utifrån hur träningen gått kände jag ett potential att prestera bättre än någonsin.

Jag och Jens PB ankom till PCB tisdagen innan tävlingsdagen, så vi hade tid till att träna på tävlingsbanoan och acklimatisera oss till värmen. Min tränare, Jens Lünekilde, fanns också med på plats, vilket kändes tryggt.

Simträning på banan dagen innan dagen D

Jag hade sovit bra dagarna innan. Efter att startfältet hårdnat till ett av de tuffaste någonsin i Florida visste jag att jag inte hade en teoretisk chans för topplacering och kunde då slappna av mer, och jag vaknade på tävlingsdagen med en riktigt bra känsla i kroppen, så förväntningarna var rätt höga.

Simning:
Damernas profält startade 5 min efter herrarna, och 10 min innan AG, och starten gick från strandkanten. Det var en ganska hög och ström vågbrytning man skulle ta sig igenom innan man kunde simma, och under den var det ganska rörigt. När jag dök genom vågorna åkte glasögonen ned till hakan, trots att de satt under mössan, och jag fick flera armbågar på glasögonen, vilket gjorde att jag hamnade dåligt till från start. Jag tappade snabbt gruppen och låg ensam innan första bojen (130 m). Det känns inte lämpligt att klaga på det, när min förra ironman-simning i princip var kaotisk från början till slut, men jag kände mig stundtals ganska ensam där ute på havet, och hade lite svårt att hålla fokus i 3,8 km. Jag navigerade efter ett hotellkomplex på väg in mot stranden, men det hände att jag lyfte huvudet för att navigera och varken såg stranden eller hotellet, så vågorna var ganska stora, trots att de inte var i närheten av den storlek som de varit dagarna innan.

Simningen var en tvåvarvsbana, där man skulle upp på stranden och varva. Som väntat sköts pulsen i höjden när man sprang i sanden och jag tappade mycket tid när jag skulle igenom vågbrytningen en andra gång, när jag inte hade någon i närheten av mig varken framför eller bakom som tvingade mig att fortsätta pressa när pulsen låg nära max.

Varvning på land

Lite svårt att se vart man skulle ta vägen

Jag kände mig trots allt ganska nöjd med min simning, utan att veta varken tid eller placering, jag hade en bra känsla och inte den samma trötthet och smärta i axlarna som jag upplevt tidigare. En ambitiös simtränare och en fantastisk dräkt från Orca har jag att tacka för den förhållandevis goda känslan. Tack Rasmus och Venkanto!

Påvøg ut på cykling

Cykling:

För första gången någonsin kände jag nästan direkt när jag kom iväg på cykeln att jag hade riktigt pigga ben. För mig själv utbrast jag ett ”yes”, för den känslan bådade gott. Eftersom jag känt mig starkare än någonsin på träningarna sedan IM Kalmar, hade vi lagt en plan om att jag skulle ligga upp till 10 watt i snitt högre än i Kalmar, om jag kände att jag hade benen med mig på tävlingsdagen. Tyvärr hann jag inte långt innan den ambitionen blev jämnad med marken. Redan efter 8 km, påväg ut ur stan, fastnade något på framhjulet som började låta. Dock försvann det efter någon minut, så jag trodde det varit något som klistrat sig fast och sedan släppt. Så var inte fallet, och jag märkte snart en punktering. I däcket satt en liten vass cylinderformad fjäder. Jag använde pitstop och kolsyra för att laga punkteringen.

En av de sista som passerade mig medan jag lagade punkteringen var Eva Nyström, så jag gjorde ett ryck för att komma ikapp henne så jag inte skulle ligga helt ensam. Men just som jag började närma mig, märkte jag att jag fick slita hårt för att ligga kvar. När wattalet stigit från omkring 215 till över 280 watt med samma hastighet, insåg jag att min pitstop-lagning inte fungerat, och all luft var snart ute ur däcket. Samtidigt gick lite av luften ur mig, men det var inte så mycket annat att göra än att stanna vid vägkanten, och se Eva försvinna. Den här gången var det bara att byta däck, vilket gick förhållandevis snabbt, med tanke på att det var första gången jag gjorde det i ”skapt läge”, men det var skrämmade många som passerade mig.

Mentalt bedrövad, ursinning och hämdlysten efter totalt 25 km cykling kom jag iväg igen och hade fortfarande ambition om att jaga ikapp Eva. Dock gav jag projektet en längre tidsram än första gången, så det inte skulle bli intervallcykling, som kunde kosta mig dyrt energimässigt senare i tävlingen. Det gick väldigt bra till en början, men tyckte inte riktigt att det var lika lättsamt att cykla efter ett tag. Fick tillslut ögonkontakt med Eva och hennes grupp, men så började avståndet sakta öka igen, och wattalet likaså. Det fick inte hända!

Pyspunktering! Däcket blev inte helt platt, men jag märkte att jag sakta tappade luft ur däcket. Jag förbannade mig själv ett otal antal gånger för att inte ha dubbelcheckat reservtuben sedan Kalmar, för att se så att det inte var läckage vid ventilen eller liknande.

Eftersom jag redan använt min pitstop, min resertub och en kolsyrepatron, hade jag bara en patron kvar till att disponera på resten av cyklingen. Därför cyklade jag på den luft som fanns, tills det att fälgen tog i när jag körde över ojämnheter i asfalten, stannade då och fyllde på med luft, för att sedan cykla vidare tills detta inträffade igen. Detta fick jag göra två gånger.

Allt eftersom däcktrycket minskade, kom ”fel” cyklister ifatt mig, och jag fastnade i klungor med triathleter, och när jag stannat och fått i mer luft flög jag förbi dem (känslan var så i alla fall), och fick snabbt ett stort hål. Det var verkligen ett mentalt nederlag när jag insåg att det i gruppen som kom ikapp mig, som jag inte längre kunde cykla ifrån, fanns proffsdamer som jag normalt cyklar ifrån med mycket bred marginal.

Mitt mål för dagen gick från att i början av cykelmomentet handla om rekordtider och personbästa, till att istället handla om att inte behöva gå sista biten till växlingsområdet. Jag trodde inte riktigt själv på att det skulle gå, så när jag började inse att jag nog skulle ta mig hela vägen till T2, gick det upp för mig att det skulle innebära att jag skulle springa ett förbannat marathon efter denna hopplöst orytmiska cyklingen, som stulit alltför mycket av min energi.

Min officiella cykeltid är 5:01 och min cykeldator – som automatisk stoppar klockan när man inte är i rörelse – visade 4:50, inklusive cykling med pyspunktering större delen av sträckan, så det rådde inga tvivel om att det var en väldigt snabb bana, bra dagsförhållanden med vind osv och att jag hade potential att kunna cykla mycket fortare.

Jag tog mig till T2 tillslut

Löpning:

Jag vet egentligen inte om det var benen som var problemet, eller om det var huvudet, men känslan när jag kom ut på löpningen var miserabel som aldrig förr. Redan från de första par kilometer kunde jag inte fokusera längre än till där vägen svängde, och tanken av att det skulle sluta med ett marathon fanns inte i min värld. Värmen – 27-29 grader – bekom mig inte (tror jag), men den ojämna cyklingen och den successivt mentala nedbrytningen gjorde att jag snabbt satte som mål med löpningen att jag skulle komma i mål – oavsett tid, oavsett placering.

Jag kom trots det in i någon form av autopilot med energi- och vätskeintag vid varje vätskestation, istärningar i sportbh:n och händerna och en jämn frekvens på steget. Mellantiderna varierade lite, men jag brydde mig inte ens om att titta på klockan under tävlingen.

Överlevnadslöpning

På något mirakulöst sätt var jag plötsligt påväg tillbaka mot mål efter att ha varit ute vid vändpunkten på andra och sista omgången. Herregud, skulle jag verkligen ta mig hela vägen in i mål?

Coach Jens stod med ca 3 km kvar och sa några kloka ord om att göra tävlingen värd till något för framtiden, och trots att hjärnan sa ”nej nej nej, det finns inget mer att ta av”, så ökade jag tempot och sprang ganska förnuftigt sista biten in i mål, på löptiden 3:28:16, en samlad tid på 9:38:44.

Plågad med lycklig i mål

En 13:e plats var inte i närheten av det jag hade hoppats på, och tiden motsvarar långt ifrån det jag var kapabel till, men vissa dagar har man oddsen med sig, andra dagar emot sig. Jag har hittills haft oddsen på min sida, men i dag var dagen då turen gått till någon annan. Det är egentligen fair, det är en del av ”gamet”, och det är ju det som jag tycker är en del av tjusningen med den här sporten – att det är många faktorer som spelar in för att lyckas och att mycket kan hända på en dag.

Samtidgt måste jag ärligt erkänna att det har kännts rätt tungt – speciellt efteråt – att den formen man slitit sig till under hösten aldrig fick komma till uttryck när det gällde.

Men jag vet att jag går starkare ur den här upplevelsen totalt sett, och det är det jag fokuserar på. Jag har lärt mig massor den här tävlingsdagen, kanske mest om mig själv och min mentala kapacitet, än vad jag gjort på väldigt länge. Det är något jag kommer bära med mig in i 2013, när en ny tävlingssäsong börjar.

Post-race relax i bubbelkopp

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Leave a Reply


åtta + = 10